Häromveckan blev jag intervjuad av Birger Schlaug i serien "En bok, en författare" på Utbildningsradion, apropos Mitt grymma öde. Det var trettio spännande och utmanande minuter. Programmet kommer att sändas på Kunskapskanalen vid mitten av januari.
Birger förekommer dock programmet i sitt senaste blogginlägg, "Palme, Call girl, Händel och testiklar" som handlar om att i fiktionens form anklaga verkliga människor för att ha begått övergrepp. På samma sätt, säger han, som Mikael Marcimain i sin film Call Girl implicerar att Olof Palme var pedofil, på samma sätt utmålar jag Händels mamma som pedofil i min roman.
Skillnaden är, säger han vidare, att jag inte är så feg att jag förnekar det.
Jag vill helst inte allt för mycket föregripa mina svar i teveprogrammet, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera blogginlägget, eftersom det klickar på ett sätt som Birger kanske inte ens känner till.
Den bok som filmen Call Girl utgår från är Deanne Rauschers, Janne Mattssons och Gösta Elmquists Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976. Den kom ut på Vertigo 2004, det var alltså jag som var dess förläggare, och dess redaktör.
Det var första gången Vertigo gav ut en debattbok. Deanne och Janne sökte upp mig eftersom förlaget hade rykte om sig att vara oförskräckt och inte backa för påtryckningar.
Det intressanta, nu, är att frågan om Olof Palme ställdes och stöttes och blöttes under arbetets gång, när jag och Deanne diskuterade detaljerna. I boken finns en rad namn på kunder hos Doris Hopps Call Girl-kedja, som Olof Johansson och Torbjörn Fälldin. Vi hade som princip att ta med namnet på personer där det fanns två oberoende vittnen som pekade ut dem.
I fallet Palme fanns bara ett vittne. Alltså ströks han ur boken, även om vittnesmålet var minst sagt färgstarkt. Några år senare, när några av de kvinnor som utnyttjades av Hopp sökte skadestånd, blev uppgifterna ändå offentliga.
Så, frågan om min roman om Händel, Mitt grymma öde. Den vilar ju liksom på två ben, där det ena är det historiskt korrekta, och det är andra är fria fantasier. I alla sammanhang har jag poängterat att en av drivkrafterna i skrivandet var kontrasten mellan Händels passionerade musik och det faktum att det inte finns något som helst känt om hans eventuella kärleksliv. (Jag arbetar just med ett efterord som ska finnas med i ljudboksutgåvan och pocketupplagan, där jag lite mer i detalj reder ut förhållandet.)
I min roman utsätts den blivande kompositören för en rad övergrepp, bland annat av sin mor. Han umgås också intensivt med ett par sjungande testiklar.
Jag inbillar mig att de allra flesta som läst romanen inte kommer att tro att dessa inslag är historiskt korrekta och att de allra flesta, trots vad Birger Schlaug tror, inte i fortsättningen kommer att associera L'ascia chio pianga-arian med bilden av en mor som förgriper sig på sin son, eller tänka på sjungande testiklar när de hör Halleluja-kören.
I mina ögon är det jag gör i Mitt grymma öde raka motsatsen till hanteringen av Palme i filmen Call Girl. ("Hehe, nä... det är inte Palme... men... hehe... han kanske gjorde det!" jämfört med min: "ja, det är Händels morsa men alltihop är hittepå".)
Samtidigt hoppas jag att bilderna av övergrepp och sjungande testiklar och andra groteskerier kan skänka ett ännu större djup åt Händels magnifika musik.
(Så här snygga var jag och Deanne Rauscher i samband med den beryktade presskonferensen på Café Edenborg, fotot är från Svenska Dagbladet, jag tar bort det om det är något problem med att jag avtrycker det.)
Birger förekommer dock programmet i sitt senaste blogginlägg, "Palme, Call girl, Händel och testiklar" som handlar om att i fiktionens form anklaga verkliga människor för att ha begått övergrepp. På samma sätt, säger han, som Mikael Marcimain i sin film Call Girl implicerar att Olof Palme var pedofil, på samma sätt utmålar jag Händels mamma som pedofil i min roman.
Skillnaden är, säger han vidare, att jag inte är så feg att jag förnekar det.
Jag vill helst inte allt för mycket föregripa mina svar i teveprogrammet, men jag kan ändå inte låta bli att kommentera blogginlägget, eftersom det klickar på ett sätt som Birger kanske inte ens känner till.
Den bok som filmen Call Girl utgår från är Deanne Rauschers, Janne Mattssons och Gösta Elmquists Makten, männen, mörkläggningen: historien om bordellhärvan 1976. Den kom ut på Vertigo 2004, det var alltså jag som var dess förläggare, och dess redaktör.
Det var första gången Vertigo gav ut en debattbok. Deanne och Janne sökte upp mig eftersom förlaget hade rykte om sig att vara oförskräckt och inte backa för påtryckningar.
Det intressanta, nu, är att frågan om Olof Palme ställdes och stöttes och blöttes under arbetets gång, när jag och Deanne diskuterade detaljerna. I boken finns en rad namn på kunder hos Doris Hopps Call Girl-kedja, som Olof Johansson och Torbjörn Fälldin. Vi hade som princip att ta med namnet på personer där det fanns två oberoende vittnen som pekade ut dem.
I fallet Palme fanns bara ett vittne. Alltså ströks han ur boken, även om vittnesmålet var minst sagt färgstarkt. Några år senare, när några av de kvinnor som utnyttjades av Hopp sökte skadestånd, blev uppgifterna ändå offentliga.
Så, frågan om min roman om Händel, Mitt grymma öde. Den vilar ju liksom på två ben, där det ena är det historiskt korrekta, och det är andra är fria fantasier. I alla sammanhang har jag poängterat att en av drivkrafterna i skrivandet var kontrasten mellan Händels passionerade musik och det faktum att det inte finns något som helst känt om hans eventuella kärleksliv. (Jag arbetar just med ett efterord som ska finnas med i ljudboksutgåvan och pocketupplagan, där jag lite mer i detalj reder ut förhållandet.)
I min roman utsätts den blivande kompositören för en rad övergrepp, bland annat av sin mor. Han umgås också intensivt med ett par sjungande testiklar.
Jag inbillar mig att de allra flesta som läst romanen inte kommer att tro att dessa inslag är historiskt korrekta och att de allra flesta, trots vad Birger Schlaug tror, inte i fortsättningen kommer att associera L'ascia chio pianga-arian med bilden av en mor som förgriper sig på sin son, eller tänka på sjungande testiklar när de hör Halleluja-kören.
I mina ögon är det jag gör i Mitt grymma öde raka motsatsen till hanteringen av Palme i filmen Call Girl. ("Hehe, nä... det är inte Palme... men... hehe... han kanske gjorde det!" jämfört med min: "ja, det är Händels morsa men alltihop är hittepå".)
Samtidigt hoppas jag att bilderna av övergrepp och sjungande testiklar och andra groteskerier kan skänka ett ännu större djup åt Händels magnifika musik.
(Så här snygga var jag och Deanne Rauscher i samband med den beryktade presskonferensen på Café Edenborg, fotot är från Svenska Dagbladet, jag tar bort det om det är något problem med att jag avtrycker det.)
2 kommentarer:
Yes, håller med, du gör motsatsen. Respekt. Dessutom rekommenderar jag din bok om Händel till människor som begriper ett och annat. Vilket jag inte gör med filmen, av pin tjurskallighet på grund av att jag inte gillar fega figurer som inte står för det dom gör.
Leif GW Persson skriver i sin krönika att Rauscher/Mattsson pekar ut Palme som kund i den härvan. Länk: http://www.expressen.se/kronikorer/leif-gw-persson/olof-palme-var-aldrig-kund-hos-doris-hopp/
detta kan du väl inte låta stå oemotsagt.
Stefan Reitersjö
Skicka en kommentar